Det känns så magiskt på något sätt. Det finns ingen FOMO (fear of missing out). Ingen känsla av längtan efter det som ställts på PAUS...

Det är okej att dra sig tillbaka och inte vara social. Tänk på din läkningsprocess som den för fjärilen, som går igenom olika stadier...

Jag vet, du är van vid att vara ansvarig och ha allt "under kontroll". Jag vet att du är den som älskar att hjälpa men ogillar att be om...

Tänk på det, vad var din första reaktion när du fick reda på det? "Jag har inte tid med detta" eller kanske "Varför hände detta mig"...